ANNAS blogg!

Bloggen krånglade igår när jag skulle skriva. Så ja, det blev inget.
Men det jag skulle skriva då var att jag vågade färga håret i alla fall. Haha! Idha gjorde också det med samma färg, men resultatet blev inte det samma om man säger så. Jag fick väl min naturliga hårfärg, typ ljusbrun?
Ska färga det idag igen tror jag. För är man blond och färgar det brunt så måste man oftast göra det minst två gånger för att det ska bli bra. Vet inte om jag vill göra det guldigare eller rödare. Nu när jag ändå är igång kan jag ta rött, har ju tjatat om det så länge. Känner inte mig lika grå nu långre med lite färg på huvudet! Men så fort solen kommer fram lite mer ska jag bli blond igen, det hör ju till.
Ska iväg och köpa färg nu, skriver senare :)!















Vi är två - som på sistonde har blivit väldigt goda vänner....genom det att vi har väldigt mycket gemensamt! Det är ju så man blir vänner, right?
Och härmed framför vi en av våra gemensamma åsikter.

Nu skriver vi av oss i bloggen, vilket man egentligen inte ska, men du gör ju det? Speciellt vid dessa tiderna på dygnet, det är då du kan öppna dig. När du gått hemma i din ensamhet en hel dag och funderat. Du skriver om folk utan att kunna stå för det du skriver när det väl gäller. För oss - en patetisk människa som aldrig tycks kunna veta vad livet egentligen går ut på. Man kan inte leva på drömmar, det är en sak vi lärt oss, man måste göra något - be proactive - som man säger.

Du, du tycks alltid stå på samma plats, du vet inte vad kärlek är, det kommer du aldrig heller att veta. Visst kommer det finnas någon i ditt liv så småningom men vi och du själv vet att det bara är ett ytligt sexuellt bundent förhållande....
Du ser vackra varelser dagligen, och du tror, du tror att det är med en sån du kommer att sluta, men du vet sanningen. Prova med att passa in på alla olika sätt, men du kommer aldrig lyckas, visst gör sanningen ont?

Vet du ens om det själv? Det gynnar dig att förgöra andra människors lycka, du är den onda ormen som slingar sig i trädet och lurar en till att bita i den förbjudna äpplet. Förstår du inte vad vi menar? Nej, visste väl det. Kristendomen, du vet?

När du skriver, ja, för du pratar ju inte, då får du det att verka som att du är det oskuldsfulla lilla barnet som aldrig gjort fel. Allt som händer är andras fel, visst? Du tycks göra allt perfekt. Men vill du veta ännu en sanning? NOBODY IS PERFECT, not even you - hah - NOT even close - believe us!!!

Du tror att du varit med om allt, men långt ifrån. Du ser allt bara från ditt eget perspektiv. Inte att andra kan må dåligt, då är man konstig, jobbig osv. Du tycks njuta av att se någon annan lida, för då kan du vara där med dina kloka ord och ställa upp till tusen. När du kommit tillräckligt nära offret - biter du.  And then, you got shine - and the victim is just a piece of shit!

Det skulle vara roligt att se dig glädjas åt andras framgång, kärlek och lycka, men med din avundsjuka (som lyser igenom rejält) kommer det aldrig att inträffa. Det är ett hopplöst fall. Det finns ingen behandling för dig inte ens på våning 5. Oj, du kanske ännu en gång inte förstår vad vi menar, för du har säkert bara varit i entrén. Du vågar inte endå, du är feg, du är den fegaste och mest inkompetenta idioten vi träffat.  

Jag (nr1) har lärt så mycket genom livets gång, uppfostrats till att aldrig döma människor efter något annat än personlighet. Där "en av dina egna" aldrig haft någon betyelse. Det är väl så det "ska" vara? Därmed fann jag lyckan, en lycka som accepteras av alla i min omgivning  - för första gången log jag, jag var kär på riktigt - jag blev sårad på riktigt - detta var kärlek. För nu 11 månder och många feta misstag senare inser jag att kärlek är det bästa jag har i mitt liv. Att vara obunden och inte kär  - visst det funkar, varför ska man vara seriös vid en ung ålder? Men att vakna upp bredvid någon, naken i en kroppsvarm säng, ställa sig upp mitt i natten för att öppna fönstret och släppa in den lite svalkande brisen....sen plötsligt bli omslingad av två stora armar och känna kärleken av denne mans kropp flöda i varenda cell av min kropp. Det, mina vänner ÄR kärlek, det är drogen - på så sätt bir man beroende av något som förlänger ens liv....
För mig så är du bara en obetydlig simpel liten icke älskvärd människa som aldrig kommer att uppleva detta, inte ens något i närheten av det. Ditt liv är miserabelt, sorgligt och helt enkelt patetiskt.
Att du hela tiden måste ljuga för att vara den personen du vill vara och inte den du egentligen är säger väl ändå allt, ouch visst strör jag salt i såren...sorry but now it's my turn to be mean!
Jag hade velat vara din vän för att jag vet att jag innerts inne hade jag kunnat hjälpa dig  - för att faktum är att du behöver det - jag gillade faktiskt dig trots allt. Men det är hopplöst, detta går inte att lösa. Varför? Jo du tror att du är smartast och det min gamle vän går inte hem hos mig, vänner ska ju kunna sammarbeta ellerhur? Alltså vi är inte alls på samma nivå! Snälla jag ber dig försök inte "hjälpa" fler stackare där ute för allt du tar på blir svart och ruttnar bort...snälla förstör inte flera liv.

Och jag (nr2) har haft det svårt genom hela min uppväxt, men jag har levt väldigt lätt. Det är något jag fattat nu på senare dar. Jag har aldrig behövt anstränga mig för att få som jag vill, men det där med vänner, det har ingen kunnat fixa till mig, förutom jag själv. Missförstå mig inte, jag säger inte att jag har svårt att träffa folk, jag menar det där med bråk, missförstånd och det där om hör till. Jag har alltid sagt att det är bättre med killkompisar. Jag trodde det var så. Men vissa betér ju sig som tjejer, löjligt.
Jag trodde att du var en sån jag skulle kunna umgås och gå ut med om fem år, en riktigt vän som man kunde öppna sig för och bara trivas med utan att behöva anstränga sig på något vis. But hey, jag hade tydligen fel. Tyvärr så fel man kan ha. För även du, den oskyldiga, snackade bakom ryggen. Jag gillade dig, men du sumpade min chans att visa det. De gånger jag varit med dig har jag faktiskt haft sjukt kul och trott på allvar att vi skulle kunna vara vänner, men nej, tydligen inte. Skenet bedrar hörredu.
Ibland kändes det som att du försökte uppfostra mig, men jag är glad att du satte stopp i rätt tid, för min mardröm är att vara som du. Se inte ner på folk, gilla din plats, för din rank är inte högre än någon annans.
Även jag hade velat vara din vän och hjälpa dig i alla lägen, men som sagt går det inte eftersom du bara litar på dig själv. Förmodligen skiter du i vad jag tycker och tänker just nu. Men jag har också kommit över det, för nu inser jag mer och mer för varje dag att du inte är mer än en simpel sopa.

Ha det.