Sanningen
Anledningen till att jag har haft lösen på bloggen några dagar är väl att jag behövt skriva av mig utan att folk ska börja snacka. Och det har känts väldigt bra. Jag kan erkänna att jag var väldigt deprimerad och nere. Det har jag varit sen i våras och det blev bara värre och värre. Tillslut gick det inte att dölja och jag fick ständigt höra frågor från olika håll vad som var fel? Grejen var att jag inte visste själv. Det var inte det som alla trodde och gissade på. Nu har mina föräldrar och lärare sett till att jag fått hjälp. Hon hjälper mig att se varför jag var så nere och varför jag ständigt grät. Det är så läskigt, för allt hon säger stämmer in. Nu vet jag varför jag var som jag var.
Eftersom det var en så pass svår depression, som jag har fått höra att det var, blir man inte "frisk" över en natt. Det tar sin tid. Allt ska läka inifrån. Det är inte helt bra än, långt ifrån, men nu kan jag i alla fall svara bra på frågan om hur det är, utan att ljuga. Det som känts mest jobbigt under detta halvåret är kanske att ingen förstått. Ingen jag pratat med har varit i samma situation själv och då är det väldigt svårt. Just när jag själv inte visste vad som var fel. Men nu när jag vet känns det typ lättare, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Jag behöver massor av hjälp. Inte bara från en person. Och jag kan säga att jag borde sökt hjälp mycket tidigare. Redan vid första tillsägelsen. För när jag varit nere har jag inte ansträngt mig för något och allt har blivit mycket värre hela tiden.
Jag hoppas att jag kommer må bättre och bättre för varje dag nu, trots att jag måste gå till skolan. Det kommer nog att förstöra lite, men jag vet och hoppas, att jag är på bättringsvägen.
Jag vet att jag kanske inte borde skriva allt detta i min blogg? Men folk som läst den har nog förstått att jag mått rätt dåligt, så vill skriva att jag mår lite bättre.
Tack för helgen Eve och Idha.
Ha det!
Eftersom det var en så pass svår depression, som jag har fått höra att det var, blir man inte "frisk" över en natt. Det tar sin tid. Allt ska läka inifrån. Det är inte helt bra än, långt ifrån, men nu kan jag i alla fall svara bra på frågan om hur det är, utan att ljuga. Det som känts mest jobbigt under detta halvåret är kanske att ingen förstått. Ingen jag pratat med har varit i samma situation själv och då är det väldigt svårt. Just när jag själv inte visste vad som var fel. Men nu när jag vet känns det typ lättare, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Jag behöver massor av hjälp. Inte bara från en person. Och jag kan säga att jag borde sökt hjälp mycket tidigare. Redan vid första tillsägelsen. För när jag varit nere har jag inte ansträngt mig för något och allt har blivit mycket värre hela tiden.
Jag hoppas att jag kommer må bättre och bättre för varje dag nu, trots att jag måste gå till skolan. Det kommer nog att förstöra lite, men jag vet och hoppas, att jag är på bättringsvägen.
Jag vet att jag kanske inte borde skriva allt detta i min blogg? Men folk som läst den har nog förstått att jag mått rätt dåligt, så vill skriva att jag mår lite bättre.
Tack för helgen Eve och Idha.
Ha det!
Kommentarer
Trackback